Jag sitter på scootern. Framför mig åker pappa och Marcus. Jag ser hur det guppar för dem när de åker över några smågropar längre fram. Runt omkring mig hänger träd ner över scooterleden. Det ser fint ut. Allt är täckt av snö. På marken ligger en halvmeter med lös pudersnö. Det snöar fortfarande lite. Ute är det sådär lagom kallt för att man inte ska frysa. Kylan blir lite hårdare när jag gasar på, men det bryr jag mig inte om, för det är så kul. Snart kommer vi ut på sjön, där kan man köra maxfart, gasen i botten och nu åker vi jämnsides. Vi tar vägen upp till Milleniumkojan. Det är uppförsbacke och jag måste luta mig över hela scootern för att inte vicka ner åt vänster. Väl uppe på berget är utsikten magnifik! Vi tar en liten paus. När jag går runt där uppe lyckas jag få in snö i stövlarna, trots att jag har overallen nerdragen till fötterna. 

 

Nu åker vi vidare till nästa topp. Där står fyra racerscootrar, och vi stannar, skämms lite för att våra är från stenåldern, vänder, och åker iväg. På Kyrkberget blåser det lite på grund av höjden. Jag klättrar upp i tornet och ser jättelångt. Nere i slogboden tar vi matsäcken. O'boyen är lagom varm, inte så man bränner sig på tungan, korven smakar bra, även om ketchupen glömdes hemma, och chokladfingrarna är pricken över i:et. 

 

På vägen hem kan inte pappa låta bli att göra sina egna spår. Jag följer efter. Uppåt går det, brant uppåt. Och där kör jag fast. Marcus och jag försöker få loss den nersjunkna scootern medan pappa åker iväg på egen hand. Jag pallar inte, slår en signal till Johan som står i Mora och har kollat på tjejvasan, men samtalet bryts eftersom jag står mitt ute i nån tät skog.


En perfekt start på lovet, love it!